Viimeisimmät

En form av ekonomi som är autonom, jämlik och skild från både marknaden och den offentliga ekonomin. Så förklaras begreppet solidaritetsekonomi. Då samhällsutvecklingen domineras av privatisering, arbetslöshet och ekonomisk otrygghet fungerar försöken att skapa en mer solidarisk bas för ekonomi utanför det offentliga eller privata som en motreaktion. Solidaritetsekonomi som rörelse har sitt ursprung i Latinamerika, där olika former av självständiga kollektiva ekonomier kommit till för att främja en mer demokratisk, etisk och hållbar byteshandel.

Solidaritetsekonomi fungerar som ett slags paraply som under sig samlar olika former av kooperativ och kollektiv verksamhet: mikrolån för att hjälpa personer (ofta kvinnor) som inte får lån traditionella vägar, gemensamma småodlingar då maten blivit för dyr och så vidare. Verksamhet kring allmänningar (eng. commons) – det vi alla äger tillsammans men ingen äger privat – är det främsta sättet solidaritetsekonomi organiserat sig i Finland. Allmänningar är allt från språk, talkoarbete och öppen data till naturresurser, allemansrätt och gatukonst.

I Finland konkretiseras solidaritetsekonomi och allmänningar bland annat genom tidsbankernas verksamhet. Tidsbankernas medlemmar erbjuder varandra tjänster mot gentjänster och istället för euro används “stunder” (fi. tovi) som valuta – en stund motsvarar en timme använd tid oberoende syssla. Allas tid är lika värd, oberoende om man går ut med någons hund, ger en massage eller målar en vägg. Finländska tidsbanker, som exempelvis finns i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Tavastehus, har sammanlagt runt 3000 användare, varav 20 är organisationer. Tidsbankena förenar en egen alternativ form av byteshandel med ett kompletterande servicesystem och organiserad grannhjälp. Förutom tjänsteförmedling är tidsbankernas uttalade mål att förstärka gemenskapens kultur och betydelsen av det lokala.

Den feministiska forskaren Silvia Federici ser allmänningarna som en möjlighet att återförena produktionen med konsumtionen då det gemensamma produceras tillsammans och av konsumenterna själva. Genom distansering av produktionen har kapitalismen fört produktionens etiska och ekologiska kostnader för långt ifrån den konsumerade individen för att vi längre medvetet skulle bära konsekvenserna av våra handlingar. Enligt Federici måste vi vägra att basera våra liv på andras lidande och vägra att separera oss från de grupper av människor vars lidande orsakas av vår konsumtion.

Tillgången till allmänningar bryter hierarkier mellan olika människogrupper. Solidaritetsekonomins principer och verksamhet som tidsbanker möjliggör en frigörelse från klass och könsnormer – åtminstone i teorin.

Tillbaka till Finland. Den finska skattemyndigheten har nyligen bestämt att även tidsbankerna bedriver skattebelagd verksamhet, alltså borde de som bidrar med sin tid betala mervärdesskatt i någon form. Att kräva skatt i euro skulle ändå betyda att de tjänster man ger måste värdesättas mot tidsbankernas grundprincip om att allas tid är lika värd. Aktiva inom tidsbankerna har själva föreslagit att de kunde betala skatt genom att ge av sin tid för den allmänna nyttan, genom till exempel talkoarbete.

Solidaritetsekonomins mål är att dess principer och lokala alternativ till traditionella ekonomier ska sprida sig, inte förbli en marginell verksamhet. Frågan är ifall verksamhet som tidsbanker ska böja sig för kraven som de traditionella ekonomiska systemen lägger på dem och ifall de gör det, kan de i så fall göras på egna villkor och medföra en nya dimensioner i vår uppfattning om ekonomi?

***
Kolumnen publicerades i Astra 4/2014