Då vi talar om EU kretsar diskussionen nästan uteslutande kring pengar och ekonomi. Euron, banker, austerity, stödpaket, tillväxt, frihandelsavtal. Att unionen ursprungligen bildades för att säkerställa fred i Europa efter andra världskriget verkar vara bortglömt, både av den politiska eliten och av befolkningen.
EU:s grundprinciper, som fastslogs vid godkännandet av Lissabonfördraget 2009, berättar om ett Europa som främjar fred och sämja mellan olika folk. I verkligheten har nästan 20 000 människor dött vid Europas gränser sedan år 1988. Den europeiska asylpolitiken är en av unionens skamfläckar. Genom att begänsa rätten till asyl, samtidigt som Dubliförordningen hindrar asylsökandes rörlighet i Europa, försöker EU hålla borta människor som behöver skydd, istället för att axla sitt globala ansvar.
EU:s medlemsländer har själva rätten att bedöma den ansökandes skäl till asyl, vilket i praktiken leder till att förföljning i hemlandet på grund av sexuell läggning eller könsidentitet inte alltid räcker till som grund för asyl. Det politiska trycket för att förstärka mänskliga rättigheters ställning i asylpolitiken låter ändå vänta på sig, satsningarna går istället till att förstärka gränskontrollen och att återlämna “olagliga” och papperslösa migranter.
Finland är inget undantag. Här oroar man sig ständigt över olaglig invandring och sannfinländarna erbjuder stängda gränser, minskat mottagande av asylsökande och ett slut på biståndssamarbete som mirakellösningar på alla samhällsproblem. Inrikesminister Päivi Räsänen för fram ändringar till utlänningslagen och förvarslagen som gör flyktingar papperslösa och tillåter att barn tas i vara i förvarsenheter som främst liknar fängelser. Familjeåterföreningar har blivit en lyx som endast välbärgade invandrare har möjlighet till. Med vår asylpolitik både förstärker vi och återskapar vi de rådande europeiska normerna och EU:s politik.
EU har blivit en hånbild av sitt ursprungliga syfte. Istället för att öka demokrati, fred och jämlikhet låter dagens EU tusentals människor dö vid sina gränser, den interna fascismen och den kvinnofientliga högerextremismen frodas och medlemsländerna ställer krav på varandra att hugga ner sin välfärd på bekostnad av invånarnas hälsa och möjlighet till arbete.
Det är en maskulin politisk kultur som valt att satsa på upprustning och militära allianser istället för en konfliktlösningsfokuserad säkerhetspolitik. För att EU ska återgå till sina rötter krävs en rejäl dos feministisk politik. Vi måste göra det säkrare att ta sig över gränserna, förstärka metoderna att humant ta sig in i länder, till exempel genom att bevilja humanitära visum, och överlag förenkla visumsökandet för flyktingar. Sexuell läggning och könsidentitet måste legitimeras som skäl för asyl.
EU behöver en politik där invånarna värderäs högre än bankerna och där människoliv går framom gränsbevakning. Militär upprustning kan inte ses som den enda vägen för att bevara fred.
***
Kolumnen publicerades i Astra 1/2015. Astra kan köpas digitalt här.
Vastaa