Mia Haglund

Mia Haglund kuntavaalit Helsinki 2025

Mia

Det europeiska fredsprojektet

Då vi talar om EU kretsar diskussionen nästan uteslutande kring pengar och ekonomi. Euron, banker, austerity, stödpaket, tillväxt, frihandelsavtal. Att unionen ursprungligen bildades för att säkerställa fred i Europa efter andra världskriget verkar vara bortglömt, både av den politiska eliten och av befolkningen.

EU:s grundprinciper, som fastslogs vid godkännandet av Lissabonfördraget 2009, berättar om ett Europa som främjar fred och sämja mellan olika folk. I verkligheten har nästan 20 000 människor dött vid Europas gränser sedan år 1988. Den europeiska asylpolitiken är en av unionens skamfläckar. Genom att begänsa rätten till asyl, samtidigt som Dubliförordningen hindrar asylsökandes rörlighet i Europa, försöker EU hålla borta människor som behöver skydd, istället för att axla sitt globala ansvar.

EU:s medlemsländer har själva rätten att bedöma den ansökandes skäl till asyl, vilket i praktiken leder till att förföljning i hemlandet på grund av sexuell läggning eller könsidentitet inte alltid räcker till som grund för asyl. Det politiska trycket för att förstärka mänskliga rättigheters ställning i asylpolitiken låter ändå vänta på sig, satsningarna går istället till att förstärka gränskontrollen och att återlämna “olagliga” och papperslösa migranter.

Finland är inget undantag. Här oroar man sig ständigt över olaglig invandring och sannfinländarna erbjuder stängda gränser, minskat mottagande av asylsökande och ett slut på biståndssamarbete som mirakellösningar på alla samhällsproblem. Inrikesminister Päivi Räsänen för fram ändringar till utlänningslagen och förvarslagen som gör flyktingar papperslösa och tillåter att barn tas i vara i förvarsenheter som främst liknar fängelser. Familjeåterföreningar har blivit en lyx som endast välbärgade invandrare har möjlighet till. Med vår asylpolitik både förstärker vi och återskapar vi de rådande europeiska normerna och EU:s politik.

EU har blivit en hånbild av sitt ursprungliga syfte. Istället för att öka demokrati, fred och jämlikhet låter dagens EU tusentals människor dö vid sina gränser, den interna fascismen och den kvinnofientliga högerextremismen frodas och medlemsländerna ställer krav på varandra att hugga ner sin välfärd på bekostnad av invånarnas hälsa och möjlighet till arbete.

Det är en maskulin politisk kultur som valt att satsa på upprustning och militära allianser istället för en konfliktlösningsfokuserad säkerhetspolitik. För att EU ska återgå till sina rötter krävs en rejäl dos feministisk politik. Vi måste göra det säkrare att ta sig över gränserna, förstärka metoderna att humant ta sig in i länder, till exempel genom att bevilja humanitära visum, och överlag förenkla visumsökandet för flyktingar. Sexuell läggning och könsidentitet måste legitimeras som skäl för asyl.

EU behöver en politik där invånarna värderäs högre än bankerna och där människoliv går framom gränsbevakning. Militär upprustning kan inte ses som den enda vägen för att bevara fred.

***

Kolumnen publicerades i Astra 1/2015. Astra kan köpas digitalt här.

Eduskuntavaaliteemat 2015

FEMINISMI: vanhemmuuden kustannusten jakaminen, translain uudistus, väkivaltakulttuuriin puuttuminen, rasististen rakenteiden esiintuominen, nimettömään työnhakuun siirtyminen

LUOKKAEROJEN TASAAMINEN: loppu yksityistämis- ja keskittämistrendeille, valtion rakennusyksikön kautta kohtuuhintaisia vuokra-asuntoja, perustulo, työllistävät työmarkkinat

NUORISOTAKUUSTA HYVINVOINTITAKUU: panostusta mielenterveyspalveluihin, etsivään nuorisotyöhön ja työpajatoimintaan, oppimisvelvollisuusikää nostettava, ennaltaehkäisevät toimet kuntoon

GLOBAALI VASTUU: kansainvälisten kauppasopimusten TTIP ja CETA neuvottelut lopetettava, Palestiina tunnustettava ja Israelin otettava vastuu sotarikoksistaan, talouskuripolitiikka lopetettava, pakolais- ja maahanmuuttopolitiikkaa inhimillistettävä

ILMASTO- JA ENERGIAKÄÄNNE: ilmastolakia tiukennettava, turpeen verotuet peruttava, nollapäästöt tavoitteeksi, investoinnit ydinvoimasta uusiutuviin energiamuotoihin, energiavarastointiin ja vakaisiin sähköverkkoihin, kansainvälisissä sopimuksissa pysyttävä

Teman i riksdagsvalet 2015

FEMINISM: kostnaderna för föräldraskap ska delas, translagen förnyas, våldskulturen bekämpas, rasistiska strukturer synliggöras, arbetsansökningar göras namnlösa

UTJÄMNANDET AV KLASSKILLNADER: slut på privatiserings- och centraliseringstrenderna, hyresbostäder till skäligt pris av statens egen byggenhet, basinkomst, arbetsmarknader som skapar arbete

FRÅN UNGDOMSGARANTI TILL VÄLFÄRDSGARANTI: satsningar på mentalvård, uppsökande ungdomsarbete och arbetsverkstäder, förlängd läroplikt, förebyggande åtgärder

GLOBALT ANSVAR: förhandlingarna om de internationella TTIP- och CETA-avtalen ska överges, Palestina erkännas och Israel ta ansvar för sina krigsbrott, åtstramningspolitiken avslutas, flyktingspolitiken göras mer human

KLIMAT- OCH ENERGIVÄNDNING: skärpning av klimatlagen, inga skattelättnaderna för torv, nollutsläpp som målsättning, investeringar i förnybar energi, energiförvaring och stabila elnät istället för kärnkraft, internationella avtal ska följas

Ekonomi byggd på solidaritet

En form av ekonomi som är autonom, jämlik och skild från både marknaden och den offentliga ekonomin. Så förklaras begreppet solidaritetsekonomi. Då samhällsutvecklingen domineras av privatisering, arbetslöshet och ekonomisk otrygghet fungerar försöken att skapa en mer solidarisk bas för ekonomi utanför det offentliga eller privata som en motreaktion. Solidaritetsekonomi som rörelse har sitt ursprung i Latinamerika, där olika former av självständiga kollektiva ekonomier kommit till för att främja en mer demokratisk, etisk och hållbar byteshandel.

Solidaritetsekonomi fungerar som ett slags paraply som under sig samlar olika former av kooperativ och kollektiv verksamhet: mikrolån för att hjälpa personer (ofta kvinnor) som inte får lån traditionella vägar, gemensamma småodlingar då maten blivit för dyr och så vidare. Verksamhet kring allmänningar (eng. commons) – det vi alla äger tillsammans men ingen äger privat – är det främsta sättet solidaritetsekonomi organiserat sig i Finland. Allmänningar är allt från språk, talkoarbete och öppen data till naturresurser, allemansrätt och gatukonst.

I Finland konkretiseras solidaritetsekonomi och allmänningar bland annat genom tidsbankernas verksamhet. Tidsbankernas medlemmar erbjuder varandra tjänster mot gentjänster och istället för euro används “stunder” (fi. tovi) som valuta – en stund motsvarar en timme använd tid oberoende syssla. Allas tid är lika värd, oberoende om man går ut med någons hund, ger en massage eller målar en vägg. Finländska tidsbanker, som exempelvis finns i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Tavastehus, har sammanlagt runt 3000 användare, varav 20 är organisationer. Tidsbankena förenar en egen alternativ form av byteshandel med ett kompletterande servicesystem och organiserad grannhjälp. Förutom tjänsteförmedling är tidsbankernas uttalade mål att förstärka gemenskapens kultur och betydelsen av det lokala.

Den feministiska forskaren Silvia Federici ser allmänningarna som en möjlighet att återförena produktionen med konsumtionen då det gemensamma produceras tillsammans och av konsumenterna själva. Genom distansering av produktionen har kapitalismen fört produktionens etiska och ekologiska kostnader för långt ifrån den konsumerade individen för att vi längre medvetet skulle bära konsekvenserna av våra handlingar. Enligt Federici måste vi vägra att basera våra liv på andras lidande och vägra att separera oss från de grupper av människor vars lidande orsakas av vår konsumtion.

Tillgången till allmänningar bryter hierarkier mellan olika människogrupper. Solidaritetsekonomins principer och verksamhet som tidsbanker möjliggör en frigörelse från klass och könsnormer – åtminstone i teorin.

Tillbaka till Finland. Den finska skattemyndigheten har nyligen bestämt att även tidsbankerna bedriver skattebelagd verksamhet, alltså borde de som bidrar med sin tid betala mervärdesskatt i någon form. Att kräva skatt i euro skulle ändå betyda att de tjänster man ger måste värdesättas mot tidsbankernas grundprincip om att allas tid är lika värd. Aktiva inom tidsbankerna har själva föreslagit att de kunde betala skatt genom att ge av sin tid för den allmänna nyttan, genom till exempel talkoarbete.

Solidaritetsekonomins mål är att dess principer och lokala alternativ till traditionella ekonomier ska sprida sig, inte förbli en marginell verksamhet. Frågan är ifall verksamhet som tidsbanker ska böja sig för kraven som de traditionella ekonomiska systemen lägger på dem och ifall de gör det, kan de i så fall göras på egna villkor och medföra en nya dimensioner i vår uppfattning om ekonomi?

***
Kolumnen publicerades i Astra 4/2014

Abortti ei ole omantunnon kysymys

Suomessa suhtaudutaan aborttiin yhä konservatiivisemmin. Puolueiden puheenjohtajista Timo Soini, Päivi Räsänen ja Juha Sipilä ovat julkisesti kertoneet vastustavansa aborttia vähintään henkilökohtaisella tasolla, eikä heidän lausunnoillaan näytä olevan vaikutusta puolueiden kannatukseen. Kristillisdemokraattien ja perussuomalaisten kansanedustajat ovat tehneet useita lakialoitteita, joissa esitetään terveydenhoidon ammattilaisille oikeutta kieltäytyä osallistumasta aborttiin vakaumukseensa vedoten sekä abortin myöntöajan lyhentämistä. Niin kutsuttua omantunnonvapautta käsittelevä kansalaisaloite on vastikään kerännyt yli 50 000 allekirjoitusta.

Vaikka Suomen aborttilainsäädäntöä on pidetty väljänä, ei se ole sitä käytännössä. Abortti ei ole naisen automaattinen oikeus, vaan siihen tarvitaan sekä kahden lääkärin suostumus että taloudellinen tai sosiaalinen perustelu. Aborttilainsäädäntömme onkin EU-maiden tiukempaa luokkaa. Abortin läpikäyneiden kertomuksia lukiessa huomaa, että kahden lääkärin haastattelun aikana naisen päätös saatetaan kyseenalaistaa useaan kertaan ja terveydenhuollon henkilökunta ei aina toimi päätöksenteossa naisen tukena.

Ennaltaehkäisyä, ei tiukennuksia

Paras keino vähentää abortteja ei ole lainsäädännön tiukentaminen, vaan panostaminen ennaltaehkäisyyn, eli ehkäisyn ja jälkiehkäisyn helppoon saatavuuteen sekä seksuaalivalistukseen. Suomessa voisi tarjota ehkäisyä maksuttomasti kaikille alle 26-vuotiaille. Norjassa maksutonta ehkäisyä tarjotaan 19-vuotiaaksi asti sitten vuoden 2002, ja nyt maan terveysviranomainen ehdottaa maksuttomuuden laajentamista 25-vuotiaisiin asti. Norjassa ehkäisyreseptejä voivat jakaa lääkärien lisäksi myös kätilöt ja terveydenhoitajat. Vaikka Suomessa Sosiaali- ja terveysministeriö suosittelee kuntia jakamaan ehkäisyä nuorille ilmaiseksi, se on jäänyt useissa kunnissa toteuttamatta.

Suomessa abortteja suoritetaan jo nyt Pohjoismaista vähiten, ja ei-toivotut teiniraskaudet ovat vähentyneet tasaisesti. Synnyttäneiden naisten abortit ovat sen sijaan pysyneet samalla tasolla, joten tarvetta olisi panostaa neuvoloissa raskauden jälkeiseen ehkäisyneuvontaan.

Ketään ei pakoteta suorittamaan aborttia

On valheellista väittää, että Suomessa pakotettaisiin ketään omatuntonsa vastaisesti osallistumaan aborttiin. Kaikki kätilöiksi ja gynekologeiksi kouluttautuvat tietävät, että raskaudenkeskeytykset tulevat olemaan osa heidän työtään. Elleivät he halua osallistua raskaudenkeskeytyksiin, he voivat valita uran muissa hoitoalan tehtävissä.

Omantunnonvapautta käytetään abortin vastustajien toimesta takaporttina, jonka avulla halutaan vähentää naisten päätäntävaltaa ja oikeutta omaan kehoonsa. Omatunnonvapauden puute esitetään suurena ammatillisena epäkohtana, vaikka sekä Kätilöliitto että Suomen Gynekologiyhdistys pitävät ilmiötä marginaalisena. Kätilöliitto on vakuuttunut, että henkilöstöä riittää, vaikka laki muuttuisikin. Viranomaiset ovat kuitenkin jo nykyisen lainsäädännön puitteissa joutuneet muistuttamaan pienen kunnan terveydenhuollon henkilökuntaa, että lakia tulee abortin kohdalla noudattaa.

Abortin saaminen on vaikeutunut merkittävästi maissa, joissa on tehty lainsäädännöllisiä muutoksia omantunnonvapauteen vedoten. Norjassa valmistellaan lainsäädäntöä, jonka perusteella lääkäri voisi kieltäytyä lähetteen kirjoittamisesta aborttia haluavalle. Italiassa yksittäiset sairaalat ovat kieltäytyneet suorittamasta abortteja ja Yhdysvalloissa on osavaltioita joissa apteekit voivat kieltäytyä myymästä ehkäisyvälineitä omantunnonvapauden nimissä.

Tabu on abortin suurin ongelma

Iltalehteen haastattelun antanut gynekologi Sari Tanus, joka on myös yksi kansalaisaloitteen alkuunpanijoista, väittää, että jopa 10 prosenttia kaikista mielenterveyshäiriöistä liittyisi tavalla tai toisella aborttiin. Väitteelle ei ole tukea, sillä tieteellisissä tutkimuksissa yhteyttä mielenterveyshäiriöiden ja abortin välillä ei olla todettu. Kätilöliitto korostaakin, ettei tunteiden kokeminen abortin yhteydessä ole rinnastettavissa mielenterveyden ongelmaan.

Abortin tehneisiin naisiin liitetään usein mielikuva kevytkenkäisyydestä ja vastuuttomuudesta. Itse koen tämänkaltaisen aborttiin liittyvän sosiaalisen stigman ongelmalliseksi, koska se johtaa häpeään ja vaikenemiseen omasta kokemuksestaan. Stigma jää myös yksin naisen kannettavaksi, vaikka raskauteen tarvitaan toinenkin osapuoli.

Yhteiskunnallinen stigma on niin vahva, että abortin tehneiden naisten julkinen keskustelu on lähes olematonta, vaikka nimettömiä kokemuskertomuksia etsimällä löytyy. Koska julkisuudessa ei niinkään esiinny naisia, joille ei ole jäänyt traumaa abortista, liitetään aiheeseen automaattisesti suuri suru ja ahdistus. Abortin häpeäleiman häivyttäminen toisi helpotusta monille abortin läpikäyneille.

Häpeästä vapautukseen

Yhdessä asiasta abortin vastustajat ovat oikeassa: meidän tulisi puhua abortista. Peräänkuulutan julkista keskustelua, jossa huomioidaan vastustajien ja hoitohenkilökunnan lisäksi myös abortin tehneiden naisten mielipiteet. Meidän tulisi myös puhua siitä, miten abortti ei ole loppuelämää leimaava häpeätaakka.

Abortti ei ole Suomessa vapaa, ei lakiteknisesti eikä käytännössä. Useassa muussa EU-maassa abortin syyksi riittää naisen oma päätös. Sen sijaan, että lisäämme omantunnonvapautuksia ja tiukennuksia nykyiseen lainsäädäntöön, meidän tulisi ajaa abortin vapauttamista ja naisen oikeutta omaan kehoonsa. Niin julkisen keskustelun kuin lainsäädännön keskiössä tulisi olla naisten oikeuksien ja vapauden tukeminen niiden tukahduttamisen sijaan.